Ägare genom tiderna

1500-1600 BRUKETS TILLKOMST

I mitten av 1500-talet drev Gustav Vasa på för att införa stångjärnsmide i landet. Stångjärnet var en bättre produkt ifråga om smidbarhet än det järn som dittills framställts i landet. Tyska smeder inkallades för att upprätta de första hammarsmedjorna.

År 1558 beställdes ”hammare och städ till tre hamrar” enligt räkenskaper från Hammerfors. En av dessa hammare skulle till Axbergshammar. Vissa källor anger även att Axbergshammar 1558 var ett så kallat kronohemman och skulle ha anlagts av Gustav Vasa och därefter ingått i Hertig Karls bruksrörelse.

Vid tiden runt 1600-talet omnämns Axbergshammar då och då i samband med räkenskaperna för Dylta järnbruk och svavelbruk. Axbergshammar verkar ha fungerat som manufaktur och reparationssmedja för Dylta-bruken och Örebro slott.

1600-1650 HOVMÅLARE FÅR AXBERGSHAMMAR

Kring 1620 upphörde kronan alltmer att själv driva produktions- och affärsverksamhet i egen regi. Bruk och egendomar arrenderades då ut för att därefter genom köp och donationer övergå i privat ägo. Axbergshammar utarrenderades till hovmålaren Laurens van der Plaes.

Laurens van der Plaes kom till Sverige från Nederländerna i början av 1600-talet. År 1618 antogs som ”konterfejare och målare” vid det svenska hovet. År 1624 fick han Axbergshammar som förläning, i vad som närmast kan ses som ett livstidsarrende. Lauren van der Plaes ägnade sig under slutet av sin levnad åt bergshanteringen och hade då slutat som konterfejare. Han avled år 1629 och är begravd i Axbergs kyrka.

Lucas Hedding, svärson till Laurens van der Plaes, övertog arrendet av Axbergshammar efter svärfadern och tycks därefter ha rustat upp hammaren och producerat stångjärn. I en skrivelse från drottning Christina år 1639 får Lucas Hedding innehavet av Axbergshammar reglerat. Där sägs att han skall få – ”bruka och njuta obehindrat av Axbergshammar under sin och sin hustrus levnad samt även deras arvingar i evärderlig tid.” Han får även rätt att försälja hammaren.

Lucas Hedding dog 1655, men innan dess, 1645, överlåts axbergshammar enligt ännu ett brev från drottning Christina, till Heddings svåger Jan van Ruiff på samma villkor som Hedding hade haft. 1658 dog van Ruiff varpå Debora van der Plais (dotter till Laurens) tog över den omfattande affärsverksamheten med järnexport från bruket.

1650-1700 AXBERGSHAMMARS JÄRNSTÄMPEL ”VR”

Jan van Ruiff lät prägla Axbergshammar järnstämpel ”VR”. En kraftig utbyggnad av verksamheten skedde.

Van Ruiffs dotter Maria gifte sig med Henrik Cletcher, (son till Thomas Cletcher) vilken kommit till Sverige för att driva in skulder från drottning Christina för hennes vidlyftiga juvelinköp. Cletcher bodde permanent på Axbergshammar, blev adlad 1672, gjorde Axbergshammar till säteri 1675 och avled på 1690-talet. Han ligger begravd på Axbergs kyrkogård. Den altartavla som hänger i vapenhuset på Axbergs kyrka är skänkt av denne Cletcher.

År 1696 gifter sig Albrecht Meijer med Cletchers yngsta dotter, löser ut hennes syskon och blir ägare till Axbergshammar. Meijer skänkte en kyrkklocka till Axbergs kyrka och lät även göra den vällingklocka som ännu idag hänger på magasinet vid Axbergshammar.

1700-1750 ETT SEKEL MED HOLLÄNDSKA ÄGARE

Albrecht Meijer försvinner i Nordiska kriget någon gång efter 1706. A Meijers dotter Anna Catharina gifter sig med Herman Molitor, och föder 1721 sonen Herman Albrecht. Fadern dör 1750 och egendomen övergår då till sonen Herman A Molitor. Egendomen har tillhört holländska släkter i drygt 100år, dugliga handelsmän i medelklassen.

1750-1800 ALTARTAVLA TILL AXBERGS KYRKA

Gården säljs strax efter 1760 till Samuel Stjernecreutz vilken inte flyttar in på Axbergshammar förrän år 1778. Med Stjerncreutz blev den första svenska adelsmannen ägare till Axbergshammar.

Innan inflyttningen hade Stjernecreutz påbörjat en om- och tillbyggnad av Corps De Logi, till den ståndsmässiga och stilfulla herrgårdsbyggnad den är idag.

Samuel Stjerncreutz avled på Axbergshammar 1794 och ligger begravd vid Axbergs kyrka, vars nuvarande altartavla dessförinnan donerats av densamma.

1800-1850 HERRGÅRDSLIV I NÄRKE

Axbergshammar köptes därefter av friherren och majoren Jacob Otto Cronstedt. Svensk järnindustri genomled under början av 1800-talet en nedgång bl.a pga att England infört en handelsblockad av svenskt stångjärn. På Axbergshammar minskades produktionen av stångjärn till förmån för manufaktursmide. Helt i rådande tidsanda.

Cronstedt hade tre döttrar varav en, Ulla, skrev dagbok. Ur denna kan man läsa om livet på Axbergshammar. En skildring från högreståndsmiljö där sällskapslivet stod på hög nivå. Dock klagar ofta Ulla i sin dagbok, över sin faders dåliga humör.

År 1828 sålde Cronstedt Axbergshammar till boktryckaren N.M.Lindh. Det Lindhska tryckeriet var ett av de största i landet. Lindh dog 1835 och Axbergshammar ärvdes av sonen Per Magnus Lindh vilken dog 1846. Hans svärson överstelöjtnant C.L. Holst övertog därefter egendomen. Holst tycks inte varit särskilt framgångsrik för bruket, för under hans tid börjar nedläggningen av brukets stångjärnsmide. 1850 såldes Axbergshammar till bergsrådet F.A. Bendes, bokhandlare N.W. Lundeqvist och kassör Johan Lind.

1850-1900 NEDLÄGGNING AV HAMMAREN

Av de tre ägarna till Axbergshammar var bokhandlaren Lundqvist den mest aktive. Han bodde på Axbergshammar fram till 1856. De tre ägarna drev dock bruket i kompanjonskap.

Nedläggningen av stångjärnsmidet fortsatte. Den sista hammaren lades ned för alltid år 1858, alltså exakt 300 år efter det att den första hammaren hade beställts år 1558.

Man prioriterade nu jordbruket framför smidet. Efter osämja löste Johan Lind ut de två andra delägarna och Axbergshammar blev därefter en ren jordbruks- och skogsgård.

År 1870 köptes gården av majoren och sedermera generalen Johan Fredrik Lilliehöök. Han bodde inte själv på Axbergshammar och sålde gården 1898 till en fastighetsmäklare vilken i sin tur säljer den vidare till bröderna Johan Andersson och August Bodin som bosatte sig på varsin våning i CDL.

En teatersalong där amatörteater av och för familj, släkt och vänner spelades, har fram till denna tid funnits på övervåningen men ersattes nu av tre separata rum.

1900-1950 KRAFTSTATION

Under första världskriget behövdes elkraft till svavelkis-gruvorna i Ervalla. Superfosfatbolaget köpte då Axbergshammar och lät uppföra en kraftstation där de gamla hamrarna legat. Efter kriget lades gruvdriften i Ervalla ner och August Bodin köpte ensam tillbaka Axbergshammar. Vattenfallsstyrelsen övertog dock kraftstationen, kvarnen och hela fallrätten i Järleån/Dyltaån

1950- JORD OCH SKOGSBRUK

Familjen Wattrang har under senare tid moderniserat gårdens jord- och skogsbruk och dess kulturhistoriska byggnader har återställts och vårdats. Nuvarande ägare är familjen Irengård.